Väntan över men irritationströskeln steg

Så igår fick jag det där samtalet från en sjuksköterska som jag nämnde och det var nästan lite obehagligt på ett vis som kan beskrivas med att hon frågade efter t.ex när jag var född och jag börjar rabbla upp mina födelsedata och så är det helt knäpptyst på andra sidan, men vet inte om människan är kvar eller inte. Tiden rullar på och det är fortfarande tyst, sen helt plötsligt bryts tystnaden från sjuksköterskan genom att hon ställer frågan om när jag ramlade osv. men efter varje gång som jag svarar så blir det dödstyst i luren. Vad gör man?! Jag väntade kvar tills hon skulle säga något och tack och lov så tog samtalet slut.

Något som störde mig lite var att jag fick en tid till läkaren kl. 15.45 kunde jag inte ha fått den tiden när jag nu hade gjort mig besväret att gå till vårdcentralen direkt? Nåja jag satt väl ca 1 timme till på skolan (då hon ringde vid 13.45) och jobbade lite och fick faktiskt lite gjort. Sen gick jag hem lämnade min rygga för att sedan vandra till vårdcentralen (igen). Efter mötet med läkaren som tyckte att jag hade börjat medicinera mig själv korrekt genom att käka antiinflammatoriskt för att motverka något i knäet (och axeln) så fick jag ett recept på något lite starkare.

När jag väl går till apoteket som dom har i anslutning till vårdcentralen så får man sitta där och vänta i kanske 15-20 min (var bara 1 som jobbade), väl framme vid disken när det blev min tur så får man höra att nej den medicinen har jag tyvärr inte i lager... *suck* men om du kan åka till coop (det finns ett apotek i anslutning till coop också) så kan jag lägga undan en burk åt dig. Yippie tänker jag nu ska jag i stort sett vandra tillbaka till plugget igen... nåja var ju inte så mycket annat jag kunde göra så var bara att knata men till slut fick jag min medicin och nu kan jag väl säga att jag känner mig lite som Dr. Gregory House med ett skadat knä och poppar smärtstillande piller hela dagarna :P